Malin

Det går inte att ge Ellen samma tid och förutsättningar som Sigrid hade. Känns som att hon mest bara hänger med. Jag försöker och passar på vid minsta tillfälle att busa med henne, prata och leka. Det är dock en tröst att Ellen inte vet något annat, hon har ingen aning om vad hon "missar". Det är istället Sigrid som måste kämpa med att inte längre vara ensambarn.

 

Jag vet inte om det är att Sigrid är sjuk, men hon har varit extra tuff att handskas med den här veckan. Hon får vredesutbrott, blir ledsen för minsta motgång, vägrar äta, vägrar allt... Hon har så mycket känslor i den lilla kroppen och jag försöker guida och hjälpa henne igenom känslostormarna - men det är faaan svårt. Så svårt. Jag säger varje dag, varje liten stund som dyker upp att jag älskar henne. För det vill jag att hon ska veta att jag gör oavsett vad.

 

Idag har vi inte gjort något vettigt, mest bara varit. Simon har jobbat så vi har mest tagit det lugnt hemma. Vi har lekt uppe i lekrummet, ritat i ritboken, sett på film, pysslat och läst böcker i soffan. Ville ta mig ut med barnen men Sigrid vägrade och jag orkade inte tjata/förhandla/tvinga henne ut. Men i morgon då när Simon är hemma en stund innan kvällsjobb så ska jag försöka få med mig hela familjen ut i friska luften!

 

Nej nu ska jag bege mig till sängen så jag orkar kliva upp med morgonpigga barn och orka med att lägga barnen själv på kvällen. Är så tacksam att båda barnen är rutinmässiga och somnar ungefär samma tid varje kväll. Sigrid kan vara envis och svår ibland men Ellen slockar än så länge utan problem vid 6.30-7.00.